Vila i frid Andreas Sandström!

Idag är det ett år sedan det mest oväntade hände, idag är dagen då du lämnade jorden!
Det känns fortfarande så overkligt, när jag stog vid din grav idag så kunde jag inte förstå att den kroppen jag kramat så många gånger låg där under jorden. Jag tror det är att jag inte vill förstå, jag vill inte fatta att jag aldrig mer ska få se ditt ansikte igen förutom på bilder. För ett år sen när Hampus ringde och sa vad som hade hänt visste jag inte vad jag skulle ta mig till, visste inte vad jag skulle tänka göra eller säga, precis så känner jag idag med. Du som var så glad förra året innan och du sa att den sommaren skulle vi ha så kul och göra så mycket roligt tillsammans och att vi skulle ha så kul på köpingsyran, det skulle bli den bästa köpingsyran på länge sa du, men du fick aldrig uppleva det. Men jag vet att du är med dina nära och kära synd bara att vi inte fick ha dig kvar och att vi inte kan se dig.. Det var mycket du inte hann med, som t ex din tatuering som du aldrig hann klart med, du hade precis börjat leva igen ju.. Men nu lever vi alla för din skull gubben, du vet att jag tänker på dig nästan varje dag för saknaden är stor och finns inge mer jag önskar än att du skulle vara här på jorden med oss. Idag är det köpingsyran så jag ska ha kul för din skull för det vet jag att du skulle vilja, jag ska dricka mycket cola och mycket alkohol också för din skull :) jag saknar dig men vi ses på andra sidan adde, ha de bra tills dess<3

måste bara säga att jag har världens bästa mamma, för hon har rätt i det mesta hon säger och finns alltid där till hands när jag behöver det!!

fyfan va glad jag är att jag har mina vänner och min familj, att det finns så underbara människor..

Ta vara på det du har för du vet aldrig hur länge du har kvar det!

yeah I'm smiling but inside I'm dying..

ibland undrar jag varför känslor finns, tänk vad mycket enklare allt skulle vara ibland om inte känslorna fanns..
Det gäller även minnen, självklart kan minnen vara en bra sak ocskå men såna minnen som man minns även fast man bara vill glömma dom är det värsta.
För hur gör man när minnena äter upp ens hjärna och allt man gör påminner om saker som man har gjort med en person?
Även fast man spelar ett spel och ler på utsidan och låtsas som att allt är bra så trycker minnena och känslorna på från insidan och försöker krossa fasaden man bygger upp..
Och hur ska man kunna vara stark i såna lägen när det inte finns någon styrka att hämta den ifrån? när svagheten kryper sig på och tårarna kommer och trycker på från insidan..
Kärleken övervinner allt va? men ibland kan den bara inte göra det, för hur mycket man än älskar en person så kan man inte ta emot hur mycket skit som helst av den personen för då måste hjärnan säga ifrån.
ville bara skriva av mig lite eftersom alla mina tankar äter upp mig!